Vägen från överflöd till fattigdom är kort

Jag spenderade en vecka i ett land som vi på Försäkringsmannaförbundet har ett nära förhållande till. I detta land drev fackföreningsrörelsen länge att minimilönen ska höjas från 73,83 euro till 104,33 euro i månaden. Längden på den avlönade sjukledigheten är 15 dagar om året.  Där ändrades längden på moderskapsledigheten från 60 dagar till 90 dagar i fjol. Ändå finns det bolag som inte följer den nya lagen. En av de viktigaste sakerna man förhandlar om på arbetsplatserna är att möjliggöra amning.

Det är svårt för kvinnor att vara delaktiga i arbetslivet och till exempel fackföreningsverksamhet. Orsaken är samhällsstrukturen och traditioner. Kvinnornas andel på arbetsplatserna samt bland fackförbundens ledningspositioner och aktiva medlemmar är sorgligt låg. 10 procent av kvinnorna arbetar i finansbranschen och 12 procent av kvinnorna tillhör ett fackförbund.

Tjock luft och mörka kvällar

Där är luften tjock och svår att andas på grund av föroreningar. Efter att ha vistats ute i ett par timmar är det svårt att få slut på hostandet. En del avlopp hade gett upp och innehållet i dem rinner längs gatorna. På gatan ligger människor och inväntar döden bredvid döda hundar.

Ingen gatubelysning finns. Då mörkret faller kring femtiden är det svårt att röra sig på de gropiga gatorna. Reflexerna som vi hade med oss är omtyckta.

Jag har aldrig sett så mycket trafik; var och en som korsar dem sätter sitt liv på spel. Övergångsställena utlovar ingen säkerhet, tvärtom. Jag lär mig snabbt att korsa gatorna tillsammans med lokalinvånare, vi springer över dem och väjer för motorcyklar. Jag tyckte synd om ett par kor som hade “fångats” i ingenmansland mellan två filer.

I det här landet träffade jag vänliga och hjälpsamma människor. Jag lärde mig att tid inte är ett så viktigt begrepp. Man hinner nog. Jag lärde mig om prestationer och att glädja sig för dem av hela hjärtat. Jag lärde mig att även om man skulle befinna sig i världens ände, är de saker som fackförbunden eftersträvar de samma, till exempel hur man ska få med unga. Stunden jag minns bäst är då de enda kvinnorna som var aktiva i fackföreningen gick hem innan mötet tog slut, eftersom man inte känner till begreppet jämställdhet när det gäller hemmasysslor.

Ett fint och viktigt arbete

Jag fick många nya tankar, även uppvaknanden. Jag förstod hur mycket det finns kvar att göra och, å andra sidan, hur mycket de lokala kollegorna redan åstadkommit. Jag kände stolthet. Mitt hjärta blev kvar där, hos människorna, i alla möten på arbetsplatserna. De livliga diskussionerna och intensiva debatterna jag framkallade genom att ta upp kvinnornas ställning och hur den kan förbättras.

Några få timmar i flygplan skiljer oss från fattigdomen i Nepal. De timmarna skiljer åt vår lysande infrastruktur, vårt socialskydd, våra uppvärmda hem, tillräcklig mat och vårt naturskydd från våra nepalesiska vänner.

Låt oss ta hand om varandra

FMF medverkar i SASK:s och finansbranschens projekt i Nepal och Bangladesh med en mycket måttlig summa. Tillsammans har vi bidragit till att få igång fackföreningsverksamhet på såväl förbunds- som bolagsnivå.

Vi har lyckats väl med arbetet, trots att Nepal prövats av bland annat en ödesdiger jordbävning. Ändå har vi åstadkommit bolagsspecifika avtal, fackföreningar i många försäkringsbolag och, det mest betydande, av de 50 000 som arbetar i branschen har 16 000 gått med i ett fackförbund. Det här arbetet bör fortsätta.

Jag är tacksam för möjligheten att delta i inspektionsresan för projektet. Arbetet där motsvarar våra värderingar och det är viktigt att stöda det. Våra vänliga kollegor skickade också ett stort tack för hjälpen.

Jag kommer att bära med mig erfarenheten i mitt hjärta länge. Jag känner dåligt samvete för detta millimetersnoga överflöd och alla varma rum som vi får njuta av i Finland.

PS. Namaste från Nepal till er alla. En riktigt fridfull jul och mycket lycka och glädje till det nya året! Låt oss ta hand om varandra!